av Anders Gustafsson

DET ÄR EN GNISTRANDE KALL VINTERNATT. Vi huttrar där vi står på Sunds bro. Varför ska man plåga sig på det här viset? Svaret är att det är så vackert här vid Krön. Fullmånen har nyss gått upp i öster och den lyser upp alltmer av det snötäckta landskapet. Skuggorna från de fåtaliga träden vid strandkanten faller långt ut över den igenfrusna sjön. Endast i omedelbar anslutning till bron är det fortfarande öppet vatten. En svag krusning skapar månglitter över den kolsvarta ytan. Är det en nordlig vindil som drar genom broöppningen eller är det möjligen en utter, som är i rörelse?  Möjligheten att få se vårt charmerande landskapsdjur är störst nattetid och detta faktum är den egentliga orsaken till att vi nu offrar både sängvärme och nattsömn. I stället står vi här med öronen spetsade och ögonen på skaft.

TIDIGARE UNDER KVÄLLEN har telefonen ringt med beskedet att två uttrar varit synliga på isen söder om bron. Det skulle ha varit ett större och ett mindre djur. Beteendet hade tytt på en hona med unge. Säkerligen finns uttrarna kvar här någonstans, kanske dolda i vintervassen eller i de mörka skuggorna. Kikaren känns kall mot näsroten och ögonen börjar rinna. Svagt kan jag skönja spåren över isen. De sträcker sig från den svarta vaken bort mot strandkanten där de slutar vid ett litet runt hål, lagom stort för att tillåta en utterkropp att ta sig ner till ett skafferi fyllt av lakar, abborrar och andra läckerheter. Att fånga dem är ingen konst för en utter. Med simhud mellan tårna och med den långa svansen som både motor och styråra går utterns jakter över sjöbottnen snabbt. Så länge det finns minsta tillstymmelse till öppet vatten håller sig utterhonan kvar i sitt hemrevir. Hannen däremot avpatrullerar ett område, som kan vara flera mil långt. För honom gäller det att ha fullständig koll på alla grannar, vänner såväl som fiender.

HÄR VID SUND HAR uttern hållit sig kvar under åtskilliga decennier, kanske sekler. Närheten till fiskarna, grodorna och kräftorna har betytt mera än risken att fastna i ett fiskegarn eller att förvandlas till ett pälsverk genom en jägares mordlust. Sedan 1968 är uttern helt fredad, men vad hjälper det mot alla gifter, som den mänskliga civilisationen är så frikostig med. Sedan 2002 har ändå utterpopulationen visat på en uppåtgående trend i Stångåns vattensystem. Ett tiotal utterhonor har under senare år föryngrat sig inom Vimmery kommuns gränser. Sjön Krön med omgivande vattendrag är ett mycket betydelsefullt reproduktionscentrum för vårt, än så länge, rätt sparsamt förekommande landskapsdjur.

JAG RIKTAR KIKAREN rakt söderut. En liten suddig mörk fläck avtecknar sig mot den månupplysta isen. Fläcken blir allt större och tydligare. Här kommer den! Belöningen för lång och trogen tjänst vid broräcket! Snart kan jag se utterhonan tydligt. Kroppen rör sig med en guppande stil rakt mot oss. Hon är nära nu. Vi håller andan. Ser hon oss inte? Strax framför oss, nedanför vägbanken, viker hon av. Så försvinner hon bakom en snöklädd sten – och är borta!

KYLAN, SOM VI INTE har känt på en stund, gör sig åter påmind. Men inombord känns det varmt. Tänk att uttern ändå finns här alldeles i vår närhet, kanske i ett gryt tillsammans med en halvårsgammal unge. Det verkar finnas hopp om nya uttermöten i framtiden. Men vi människor måste ta vårt ansvar i Guds skapelse. Kanske ett medlemskap i Sevedebygdens Naturskyddsförening kan underlätta.

TILLFÄLLIGA BEKANTSKAPER OCH LIVSLÅNG VÄNSKAP

Av Joakim Karlsson

Hela livet är fyllt av möten. Möten med människor, platser, djur och växter. Vissa leder till livslånga vänskapsband med personer som man delar sitt intresse med, andra blir till ögonblicksbilder som man bär med sig någonstans i hjärnans minnescentrum. Jag har aldrig återsett ökensångaren eller isabellatörnskatan som tillfälligt besökte Öland en ruskig höstdag för länge sedan, men i minnet sitter de knivskarpt. Några av de som var med om denna upplevelse har dock lett till en längre vänskap och fortsatt att följa mig genom livet. Mina fortsatta möten har ofta blivit våra möten.

Som engagerad i Naturskyddsföreningens styrelse, som sekreterare och som programkommitté under några år på 90-talet, fick jag möjlighet att göra mycket kul som resulterade i många intressanta möten. Jag och Ingela Nilsson, som då var ordförande, gav under några år ut den omtyckta programtidningen Sevede Natur, vilket gav mycket positivt gensvar. Exkursioner och utflykter började locka fler och fler. Vi lade tyngden på vår närnatur och jag minns våra botaniska kvällsvandringar i Djursdala och Gullringen, aktiviteterna på Vinäs (dåvarande klubbstugan) där vi bl.a. bjöd in till ”Dia-bike-in” (diabildvisning på uthusväggen) i sommarnatten. Ringmärkning av strömstare i Korka, ugglekvällar i Norra Kvill, nattskärrenätter och hur många gånger har vi inte vandrat Djursdalarundan i blåsippetider sista söndagen i april och hört vårens första lövsångare! Vi har vidgat vyerna också för den delen!

Vi har följt flyttfåglar komma och ge sig av både på Öland ett flertal gånger och vid ett par tillfällen även vid Falsterbo. Tiotusentals gäss och tiotals havsörnar vid Tåkern om hösten och trastsångare, rördrom och en vitvingad tärna bland sina svarta släktingar om sommaren. Dansande tranor och friande svarthalsade doppingar vid Hornborgasjön. Labbar i Oxelösunds skärgård och kungsängsliljor i Misterhults. Dessutom har vi haft besök av långväga föreläsare och bildvisare. Peter Gerdehag och Ingemar Lind är ett par återkommande.

Ett möte som väckte mitt intresse och som resulterade i ett långt engagemang var när Anna Roos från Riksmuseet gästade Vimmerby och hade en temadag om uttern. Vi skulle besöka några kända utterlokaler och jag var inställd på att åka till någon liten bäck på småländska höglandet. Men tänk, vi stannade redan vid Krön!!! Anna lärde oss mycket om vår nyfunna granne och inventeringar var på gång på flera platser i landet men det saknades inventeringar i vårt område. Vi var några som blev riktigt sugna och NF bjöd in en erfaren utterspårare som lärde oss hur man inventerar utter och kort därefter bildades en uttergrupp i Vimmerby som satte igång med att kartlägga utterförekomsten i Vimmerby Kommun. Härom året genomförde vi vår 10:e inventeringssäsong!! Detta engagemang har resulterat i ett antal möten med uttern som aldrig försvinner ur mitt minne. En del möten har varit snabba, andra har varit längre och ett par på mycket nära håll. Vid ett tillfälle studerade jag en fiskande utter på 3 meters håll i knappt fem minuter! Vid detta tillfälle togs bilden här bredvid, se hur utterns senaste fångst fortfarande sticker ut ur munnen!

Genom NF:s exkursioner har jag haft ypperliga tillfällen att lära mig känna min hembygd och hitta till smultronställen runt omkring som jag aldrig hade fått möjlighet att uppleva annars. Man behöver t.ex. inte åka utanför vår kommun för att uppleva blommande rödsysslor, spelande nattskärror och kornknarrar, njuta av orörd trollskog, se havsörnar på breda vingar seglandes i skyn, fiskande uttrar och strömstarar, storspovar, tornfalkar. Om våren blommar mängder av backsippor, mosippor och ovanliga gentianor, vildbalsamin och låsbräken. På senvintern hoar berguven, mindre hackspett trummar in reviren och lodjuret smyger ibland inpå knuten. Det känns som om det mesta är möjligt! Att komma ihåg är dock att alltid ta det försiktigt och visa hänsyn. Vissa saker kanske mår bäst av att vara okänt för de flesta.

Naturens väl framför allt! Men det finns så mycket att uppleva och möta så det räcker till alla. Ta vara på det och lär känna er vår omgivning. Vi bor faktiskt på en fantastisk plats i landet! Följ med ut i markerna eller ta med någon och visa ditt smultronställe. Mycket passerar snabbt förbi, andra upplevelser har ni med för livet. Berika livet med möten, kanske med en felflugen ökensångare på en öde Ölandsstrand, blommande backsippor i grannskapet och möt någon att dela dina intressen med ute i markerna.

Väl mött

En dag i april
av Stig Blomberg

 ”Jag har legat vaken en del och lyssnat  på den. Vad är det för en fågel” upprepade hon. Den här morronen började inte riktigt likadant som vanligt. Jag blev ganska brutalt väckt av att sambon ruskade mig i armen.
”Nu hörs den”, sa hon
”Vem då”,  undrade jag helt yrvaket och kastade en snabb blick på klockan, tio i fyra.
”Den där fågeln som jag hört flera mornar nu, hör du inte”?
Jag kunde för mitt liv inte höra någonting, allraminst någon fågel i skumrasket. Sambon envisades och jag lystrade snällt utan att höra det minsta av den. Det kan ju bero på en irriterande tinnitus i höger öra, ett ständigt ylande som ibland stör min hörsel.
Nu hade jag dock vaknat till och steg upp och öppnade ett av sovrumsfönstren för att om möjligt höra lite bättre. Jovisst nu hörde jag den tydligt, ett lite mesigt pipplande ett stycke bort. Men jag både hörde och såg något annat som inte bådade gott för den kommande dagen. Ett ihärdigt regn som med blåstens hjälp slog mot husväggen och fönstret. Jag stängde raskt fönstret.
”Vad är det för fågel tror du”? frågade sambon.
”Jag vet faktiskt inte just nu”, svarade jag.
”Det regnar alldeles förskräckligt ute nu”, fortsatte jag
”Det har det gjort större delen av natten”, svarade hon. Sambon har högre tankar om mitt kunnande än jag har själv.
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag”. ”Jag har faktiskt annat att tänka på nu”.
Det jag tänkte på just nu var den stundande Djursdalarundan. Fågeln var nu borta ur mina tankar. Jag kollade termometern, endast  +2° det här bådade inte gott.
Jag kröp ner under täcket, men tankarna korsade varandra och efter en timma ungefär steg jag upp. Sambon sov gott.

Min uppgift under den kommande dagen var att sitta nere vid Snokebo och lämna ut tipslappar och informera de som så önskade. Tyvärr finns inget skyl där varför jag under den föregående vakna timmen försökt lösa detta på något sätt. Jag hade nu en idé.
Utrustad med kaffe i termos och några mackor lämnade jag sambon och frukostbordet för att packa in diverse utrustning i bilen. Senast klockan 9:30 skulle allt vara klart vid Snokebo så jag rese hemifrån vid åtta- tiden då det är en bit att köra.
Vägen mellan Ydrefors och Gullringen bestod mest av en lervälling. Regnet formligen öste ner och temperaturen hade envist stannat på +2o. Jag hoppades innerligt att att detta skulle sluta snarast. Annars skulle dagen bli helt katastrofal vad uteliv på Djursdalarundan anbelangar.

Då jag anländer till Ungstorp kommer Thorsten omgående ut, klädd i regnställ. Jag kan genast se att hans känsloliv är i uppror.
”Vad i helsike kommer du med för väder”, säger han med upprörd stämma.
”Det här kan inte vara sant”, fortsätter han
Hans normala beteende brukar annars vara att handhälsa och önska välkommen. Men detta hade tydligen regnet spolat bort.
Vi resonerar lite om upplägget och Thorsten menar att jag nog får sitta inne i bilen och hantera besökarna. Om nu någon skulle komma!
”Jag har med en presenning som jag tänkte använda som tak och sitta under”, svarar jag och tänkte tillbaka på den tidiga morgonens tankeövningar.

Vi lastar in ett bord och lite kraftiga vedklampar till presenningen då det nu börjat blåsa upp. Ingen funktionär hade ännu kommit till starten i Ungstorp varför jag körde ner till Snokebo för den tänkta etableringen. Killen från Holmen Skog kom för att upprätta sin station lite längre upp i backen mot kolarkojan. Förunderligt nog verkade han vid gott humör. Fortfarande hällregn, men detta till trots riggade jag upp presenningtaket över de öppna bildörrarna. På andra sidan klämde jag fast ”taket” i dörrarna. Snören till att förankra presenningen med på den öppna sidan av bilen hade jag givetvis glömt. Goda råd var dyra. Blåsten tilltog alltmer så det var bråttom att förankra det högst imponerande byggnadsverket. Lite sök i kofferten resulterade i en gammal bogserlina. Efter lite fumlande med valna händer lyckades jag tvinna upp enskilda trådar från linan och med dem binda fast taket.

Jag blev faktiskt lite imponerad av resultatet.
Så slutligen ut med trädgårdsbordet med den fina affischen om Djursdalarundan. Thorsten hade i förväg preparerat bordet med den.
Jag krånglade mig in i baksätet där kartongen med alla tipslappar och information av olika slag låg.

Då hände det! En kraftig kastvind nerifrån byn grep tag i min fina anordning och kastade allt över ända. Vedklamparna for iväg över biltaket och presenningen fladdrade ut från bilsidan som ett hemvävt lärftlakan. I mina öron var ljudet nästan öronbedövande. Berövad täckningen blåste nu regnet in genom de öppna bildörrarna och hotade med fullständigt kaos bland broschyrer och annat smått och gott.
Snabbt igen med bildörrarna och sedan ut för att få ner presenningen innan någon kom och fick se spektaklet.
Den fina uppmaningen ”Vuxna 20: – barn gratis” tejpades upp på insidan av bakre bildörren. Ett par andra upplysningar sattes upp på framrutan. Själv kröp jag in i förarsätet, satte på bilvärmen och öppnade termosen.
Klockan var nu kvart i tio. Bakom immande rutor satt jag och stirrade ut mot en fullständigt öde parkeringsplats.

Viveca kom ner från Ungstorp med lite ytterligare broschyrer och vi småpratade lite. Ingen av oss förbannade vädret direkt men en del glosor ägnades åt ett bedrövligt öde.
Snart satt jag där ensam igen. Men så äntligen kom en bil framme vid byn. Hjärtat nästan bankade lite. Tänk att någon ändå vågade sig ut.
Säg den glädje som varar. Bilen svängde ner till sommarstugorna och allt var öde igen. Trots allt kom i alla fall sex personer och löste startkort. Ett gemensamt samtalsämne var vädret.

Vid tolvtiden kom min sambo, hon heter förresten Inger, med syster och syskonbarn traskande från Ungstorp i regnet. Tipslapparna var mycket sladdriga. Det yngsta av barnen stannade hos mig i bilvärmen då färden inte behagade henne längre. Vi festade på varm choklad, kaffe och mackor.
Så småningom kom också de som startat från Snokebo tillbaka och efter detta plockade jag ihop mina pinaler och körde upp till Ungstorp.

Uppe vid Gullringen, på hemfärden, tyckte jag mig se en ljusning i molntäcket. Det ser ut att arta sig till en fin kväll.
Lite senare under kvällen när jag sitter och skriver detta forsar dock regnet fortfarande ner. Lite tröst att det inte slutade alltför kvickt. Eller som någon sa nere vid Snokebo:
”Regnet behövs ju så väl”
En hedervärd tanke mitt i bedrövelsen

I morgon bitti ska jag ägna mig åt att ta reda på vilken fågel som stör Ingers morgonsömn. Men det får bli en annan historia.

Tack till Er som i alla fall kom och gick rundan samt till de som jobbat med detta.