Av Anders Gustafsson

Det är ett vackert par! Näbbarna lyser gula mot den mörkgröna barrskogsfonden. Paret ser verkligen ut att trivas där i den höga grantoppen denna vackra, soliga marsdag. Fåglarna verkar vara nästan helt upptagna av varandra där de sitter tätt tillsammans. Ibland lyfter hannen näbben mot det blå och låter honan få njuta av hans klingande ”sång”. För henne är det i alla fall sång. De ser ut som ett gammalt strävsamt och harmoniskt par där de sitter. Och visst ger deras solblekta ryggar, deras ljusa huvuden och kritvita stjärtar dem en aktningsvärd pondus. De putsar sig lite förstrött då och då. För en kort stund släpper de ögonkontakten sig emellan och fixerar någon liten detalj i landskapet, kanske flera kilometer bort, med en helt fenomenal skärpa, en äkta örnblick. Så vänder de sig mot varandra och deras näbbar möts flyktigt i en kort beröring. Vårkänslorna tar över igen.
De här örnarna har funnits i det här reviret länge nu. Här är de hemma. Hannen fyller 17 år i sommar. Hur gammal honan är vet ingen. Möjligen är hon ännu äldre. Under fjolåret fick de ut två fina, välskapta ungar.
När jag kom till min utsiktsplats för en stund sedan visste jag inte om paret överhuvud taget fanns kvar i reviret. Men snart fick jag till min glädje in en av fåglarna, honan, i min kikare. Efter cirka 20 minuter damp hannen ner på en gren precis intill. Han tog sig knappt tid att samla ihop sig, det vill säga veckla ihop sina långa vingar, förrän han tog ett skutt upp på honans rygg. Hon var beredd, och däruppe i den soldränkta grantoppen skedde parningen mitt på dagen en vanlig onsdag i början av vårmånaden mars.
Det ser alltså ut att kunna bli en ny häckningssäsong för våra ”Vimmerbyörnar”. Om några dagar kommer äggen att värpas för att sedan ruvas i cirka 40 dygn. Både under denna tid och fram genom hela den svenska sommaren är havsörnarna känsliga för störningar. Låt oss hoppas att vi, när hösten så småningom infinner sig, får förmånen att kunna njuta vid anblicken av en eller kanske två ungörnar, som på breda orörliga vingar stiger allt högre och högre och högre under de vita cumulusmolnen. Då har våra förhoppningar infriats.

Visste du detta om tjädern?
Av Thomas Persson

Tjädern intar en särställning i vår svenska fauna. Skogsfolk får något drömmande i blicken när den stora hönsfågeln kommer på tal. Har man haft förmånen att varit med ute i storskogen under de där frostiga vårnätterna när skogen vaknar till liv efter en lång vinter, ja, då är det omöjligt att en vår passerar utan ett besök i tjäderkojan.

I våra småländska skogar finns förutsättningar att möta tjädern. För att riktigt trivas vill den ha äldre barrskog men mer tall än gran. Tallbarr är huvudfödan under vinterhalvåret. Inslag av surdråg, myrar och mossar, är mycket viktigt. Marker av detta slag drar insekter som är kycklingarnas föda de första veckorna i livet. Om alla ingredienserna i tjäderns livsmiljö tillgodoses så är möjligheterna goda till att träffa på fågeln. Den eviga frågan återstår dock alltid; hur står det till med stammen, är den på nedgång, eller kan vi se ljust på framtiden. Tyvärr har det skett en markant nedgång under de senaste tio åren, på en del håll pratas det om en minskning på nittio procent. Om det stämmer så är vår vackra storfågel hotad på sina håll.

För att få en inblick i vad som händer ute i skogen i april är ett gömsle eller en koja en nödvändighet. Att som forna tiders tjäderskyttar smyga sig fram mellan tallarna i gryningstimmarna är ett vanskligt företag. Tuppen är inte alls blind och döv, inte ens under sisningen. Det är en god investering att besöka tjäderskogen i god tid under våren, titta efter spår och spillning. Tupparna övernattar i vissa favorittallar, under dessa ligger stora högar av spillning. I närheten till sovtallarna kommer tupparna att ta mark och starta sitt spel. Dom söker gärna upp hällar eller andra öppna ytor där de får utrymme för sitt smattrande med vingarna. De har heller inget i mot att exponera sig lite för omgivningen. Sedan får fingertoppskänslan avgöra var gömslet ska placeras. Ibland får man lita till turen för ibland drar hönorna iväg i skogen och tupparna följer snällt efter. Ett bra spår är att tupparna har s. k. spelskitar, halva spillningar och hittar man sådana koncentrerade så kan det vara lönande att försöka just där.
Absolut bästa tiden är senare hälften av april då inträffar ”höneveckan” tiden då hönorna kommer på besök. Förr var den tjugofemte ett bra riktmärke när semesterdagar tvunget skulle plockas ut, men de senaste årens milda vintrar har flyttat fram bästa datumet ungefär tio dagar. De första besöken av hönorna sker med försiktighet från ”kvinnfolkets” sida. Sitter i träden och betraktar uppståndelsen de orsakat. Då tupparna känner av hönornas närvaro går det en våg av lidelse genom skogen. Först efter några dagar in i ”höneveckan” tar de vackert färgade hönorna mark. Nu börjar uppvaktningen. För tupparna gäller det att valla hönorna till just sitt spelrevir, samt mota bort alla rivaler. En kamp som kräver mod, styrka och beslutsamhet. Själva parningen är en ganska så snabb affär, hönan ligger platt till marken och tuppen trampar över. När den festliga veckan är över mattas spelivern av ganska så markant även om tupparna finns kvar i omgivningen en bit in i maj.

Bildsida

Starten vid Ungstorp	En del av den vackra rundan
Stigen vid Tummetorpet	Sommarmusik under Eken
Musikanter vid Eken	Lunglav
Mjösberg studerar	En vacker jungfru
Besök på Gisseskalle	…och Trappberget
Tillverkning av fågelholkar i Skäfshult	På besök i fjärilarnas värd
På Örsåsa äng	Från de vilda blommornas dag
Fagning på Sundsängen	Fagning på Sundsängen
”Vandrerskor” på Djursdalaleden	Vattenfall vid Brännebro
Hos hövdingen i Kalmar	Medlemsskjorta

av Anders Gustafsson

DET ÄR EN GNISTRANDE KALL VINTERNATT. Vi huttrar där vi står på Sunds bro. Varför ska man plåga sig på det här viset? Svaret är att det är så vackert här vid Krön. Fullmånen har nyss gått upp i öster och den lyser upp alltmer av det snötäckta landskapet. Skuggorna från de fåtaliga träden vid strandkanten faller långt ut över den igenfrusna sjön. Endast i omedelbar anslutning till bron är det fortfarande öppet vatten. En svag krusning skapar månglitter över den kolsvarta ytan. Är det en nordlig vindil som drar genom broöppningen eller är det möjligen en utter, som är i rörelse?  Möjligheten att få se vårt charmerande landskapsdjur är störst nattetid och detta faktum är den egentliga orsaken till att vi nu offrar både sängvärme och nattsömn. I stället står vi här med öronen spetsade och ögonen på skaft.

TIDIGARE UNDER KVÄLLEN har telefonen ringt med beskedet att två uttrar varit synliga på isen söder om bron. Det skulle ha varit ett större och ett mindre djur. Beteendet hade tytt på en hona med unge. Säkerligen finns uttrarna kvar här någonstans, kanske dolda i vintervassen eller i de mörka skuggorna. Kikaren känns kall mot näsroten och ögonen börjar rinna. Svagt kan jag skönja spåren över isen. De sträcker sig från den svarta vaken bort mot strandkanten där de slutar vid ett litet runt hål, lagom stort för att tillåta en utterkropp att ta sig ner till ett skafferi fyllt av lakar, abborrar och andra läckerheter. Att fånga dem är ingen konst för en utter. Med simhud mellan tårna och med den långa svansen som både motor och styråra går utterns jakter över sjöbottnen snabbt. Så länge det finns minsta tillstymmelse till öppet vatten håller sig utterhonan kvar i sitt hemrevir. Hannen däremot avpatrullerar ett område, som kan vara flera mil långt. För honom gäller det att ha fullständig koll på alla grannar, vänner såväl som fiender.

HÄR VID SUND HAR uttern hållit sig kvar under åtskilliga decennier, kanske sekler. Närheten till fiskarna, grodorna och kräftorna har betytt mera än risken att fastna i ett fiskegarn eller att förvandlas till ett pälsverk genom en jägares mordlust. Sedan 1968 är uttern helt fredad, men vad hjälper det mot alla gifter, som den mänskliga civilisationen är så frikostig med. Sedan 2002 har ändå utterpopulationen visat på en uppåtgående trend i Stångåns vattensystem. Ett tiotal utterhonor har under senare år föryngrat sig inom Vimmery kommuns gränser. Sjön Krön med omgivande vattendrag är ett mycket betydelsefullt reproduktionscentrum för vårt, än så länge, rätt sparsamt förekommande landskapsdjur.

JAG RIKTAR KIKAREN rakt söderut. En liten suddig mörk fläck avtecknar sig mot den månupplysta isen. Fläcken blir allt större och tydligare. Här kommer den! Belöningen för lång och trogen tjänst vid broräcket! Snart kan jag se utterhonan tydligt. Kroppen rör sig med en guppande stil rakt mot oss. Hon är nära nu. Vi håller andan. Ser hon oss inte? Strax framför oss, nedanför vägbanken, viker hon av. Så försvinner hon bakom en snöklädd sten – och är borta!

KYLAN, SOM VI INTE har känt på en stund, gör sig åter påmind. Men inombord känns det varmt. Tänk att uttern ändå finns här alldeles i vår närhet, kanske i ett gryt tillsammans med en halvårsgammal unge. Det verkar finnas hopp om nya uttermöten i framtiden. Men vi människor måste ta vårt ansvar i Guds skapelse. Kanske ett medlemskap i Sevedebygdens Naturskyddsförening kan underlätta.