En dag i april
av Stig Blomberg

 ”Jag har legat vaken en del och lyssnat  på den. Vad är det för en fågel” upprepade hon. Den här morronen började inte riktigt likadant som vanligt. Jag blev ganska brutalt väckt av att sambon ruskade mig i armen.
”Nu hörs den”, sa hon
”Vem då”,  undrade jag helt yrvaket och kastade en snabb blick på klockan, tio i fyra.
”Den där fågeln som jag hört flera mornar nu, hör du inte”?
Jag kunde för mitt liv inte höra någonting, allraminst någon fågel i skumrasket. Sambon envisades och jag lystrade snällt utan att höra det minsta av den. Det kan ju bero på en irriterande tinnitus i höger öra, ett ständigt ylande som ibland stör min hörsel.
Nu hade jag dock vaknat till och steg upp och öppnade ett av sovrumsfönstren för att om möjligt höra lite bättre. Jovisst nu hörde jag den tydligt, ett lite mesigt pipplande ett stycke bort. Men jag både hörde och såg något annat som inte bådade gott för den kommande dagen. Ett ihärdigt regn som med blåstens hjälp slog mot husväggen och fönstret. Jag stängde raskt fönstret.
”Vad är det för fågel tror du”? frågade sambon.
”Jag vet faktiskt inte just nu”, svarade jag.
”Det regnar alldeles förskräckligt ute nu”, fortsatte jag
”Det har det gjort större delen av natten”, svarade hon. Sambon har högre tankar om mitt kunnande än jag har själv.
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag”. ”Jag har faktiskt annat att tänka på nu”.
Det jag tänkte på just nu var den stundande Djursdalarundan. Fågeln var nu borta ur mina tankar. Jag kollade termometern, endast  +2° det här bådade inte gott.
Jag kröp ner under täcket, men tankarna korsade varandra och efter en timma ungefär steg jag upp. Sambon sov gott.

Min uppgift under den kommande dagen var att sitta nere vid Snokebo och lämna ut tipslappar och informera de som så önskade. Tyvärr finns inget skyl där varför jag under den föregående vakna timmen försökt lösa detta på något sätt. Jag hade nu en idé.
Utrustad med kaffe i termos och några mackor lämnade jag sambon och frukostbordet för att packa in diverse utrustning i bilen. Senast klockan 9:30 skulle allt vara klart vid Snokebo så jag rese hemifrån vid åtta- tiden då det är en bit att köra.
Vägen mellan Ydrefors och Gullringen bestod mest av en lervälling. Regnet formligen öste ner och temperaturen hade envist stannat på +2o. Jag hoppades innerligt att att detta skulle sluta snarast. Annars skulle dagen bli helt katastrofal vad uteliv på Djursdalarundan anbelangar.

Då jag anländer till Ungstorp kommer Thorsten omgående ut, klädd i regnställ. Jag kan genast se att hans känsloliv är i uppror.
”Vad i helsike kommer du med för väder”, säger han med upprörd stämma.
”Det här kan inte vara sant”, fortsätter han
Hans normala beteende brukar annars vara att handhälsa och önska välkommen. Men detta hade tydligen regnet spolat bort.
Vi resonerar lite om upplägget och Thorsten menar att jag nog får sitta inne i bilen och hantera besökarna. Om nu någon skulle komma!
”Jag har med en presenning som jag tänkte använda som tak och sitta under”, svarar jag och tänkte tillbaka på den tidiga morgonens tankeövningar.

Vi lastar in ett bord och lite kraftiga vedklampar till presenningen då det nu börjat blåsa upp. Ingen funktionär hade ännu kommit till starten i Ungstorp varför jag körde ner till Snokebo för den tänkta etableringen. Killen från Holmen Skog kom för att upprätta sin station lite längre upp i backen mot kolarkojan. Förunderligt nog verkade han vid gott humör. Fortfarande hällregn, men detta till trots riggade jag upp presenningtaket över de öppna bildörrarna. På andra sidan klämde jag fast ”taket” i dörrarna. Snören till att förankra presenningen med på den öppna sidan av bilen hade jag givetvis glömt. Goda råd var dyra. Blåsten tilltog alltmer så det var bråttom att förankra det högst imponerande byggnadsverket. Lite sök i kofferten resulterade i en gammal bogserlina. Efter lite fumlande med valna händer lyckades jag tvinna upp enskilda trådar från linan och med dem binda fast taket.

Jag blev faktiskt lite imponerad av resultatet.
Så slutligen ut med trädgårdsbordet med den fina affischen om Djursdalarundan. Thorsten hade i förväg preparerat bordet med den.
Jag krånglade mig in i baksätet där kartongen med alla tipslappar och information av olika slag låg.

Då hände det! En kraftig kastvind nerifrån byn grep tag i min fina anordning och kastade allt över ända. Vedklamparna for iväg över biltaket och presenningen fladdrade ut från bilsidan som ett hemvävt lärftlakan. I mina öron var ljudet nästan öronbedövande. Berövad täckningen blåste nu regnet in genom de öppna bildörrarna och hotade med fullständigt kaos bland broschyrer och annat smått och gott.
Snabbt igen med bildörrarna och sedan ut för att få ner presenningen innan någon kom och fick se spektaklet.
Den fina uppmaningen ”Vuxna 20: – barn gratis” tejpades upp på insidan av bakre bildörren. Ett par andra upplysningar sattes upp på framrutan. Själv kröp jag in i förarsätet, satte på bilvärmen och öppnade termosen.
Klockan var nu kvart i tio. Bakom immande rutor satt jag och stirrade ut mot en fullständigt öde parkeringsplats.

Viveca kom ner från Ungstorp med lite ytterligare broschyrer och vi småpratade lite. Ingen av oss förbannade vädret direkt men en del glosor ägnades åt ett bedrövligt öde.
Snart satt jag där ensam igen. Men så äntligen kom en bil framme vid byn. Hjärtat nästan bankade lite. Tänk att någon ändå vågade sig ut.
Säg den glädje som varar. Bilen svängde ner till sommarstugorna och allt var öde igen. Trots allt kom i alla fall sex personer och löste startkort. Ett gemensamt samtalsämne var vädret.

Vid tolvtiden kom min sambo, hon heter förresten Inger, med syster och syskonbarn traskande från Ungstorp i regnet. Tipslapparna var mycket sladdriga. Det yngsta av barnen stannade hos mig i bilvärmen då färden inte behagade henne längre. Vi festade på varm choklad, kaffe och mackor.
Så småningom kom också de som startat från Snokebo tillbaka och efter detta plockade jag ihop mina pinaler och körde upp till Ungstorp.

Uppe vid Gullringen, på hemfärden, tyckte jag mig se en ljusning i molntäcket. Det ser ut att arta sig till en fin kväll.
Lite senare under kvällen när jag sitter och skriver detta forsar dock regnet fortfarande ner. Lite tröst att det inte slutade alltför kvickt. Eller som någon sa nere vid Snokebo:
”Regnet behövs ju så väl”
En hedervärd tanke mitt i bedrövelsen

I morgon bitti ska jag ägna mig åt att ta reda på vilken fågel som stör Ingers morgonsömn. Men det får bli en annan historia.

Tack till Er som i alla fall kom och gick rundan samt till de som jobbat med detta.