Av Anders Gustafsson

Det är ett vackert par! Näbbarna lyser gula mot den mörkgröna barrskogsfonden. Paret ser verkligen ut att trivas där i den höga grantoppen denna vackra, soliga marsdag. Fåglarna verkar vara nästan helt upptagna av varandra där de sitter tätt tillsammans. Ibland lyfter hannen näbben mot det blå och låter honan få njuta av hans klingande ”sång”. För henne är det i alla fall sång. De ser ut som ett gammalt strävsamt och harmoniskt par där de sitter. Och visst ger deras solblekta ryggar, deras ljusa huvuden och kritvita stjärtar dem en aktningsvärd pondus. De putsar sig lite förstrött då och då. För en kort stund släpper de ögonkontakten sig emellan och fixerar någon liten detalj i landskapet, kanske flera kilometer bort, med en helt fenomenal skärpa, en äkta örnblick. Så vänder de sig mot varandra och deras näbbar möts flyktigt i en kort beröring. Vårkänslorna tar över igen.
De här örnarna har funnits i det här reviret länge nu. Här är de hemma. Hannen fyller 17 år i sommar. Hur gammal honan är vet ingen. Möjligen är hon ännu äldre. Under fjolåret fick de ut två fina, välskapta ungar.
När jag kom till min utsiktsplats för en stund sedan visste jag inte om paret överhuvud taget fanns kvar i reviret. Men snart fick jag till min glädje in en av fåglarna, honan, i min kikare. Efter cirka 20 minuter damp hannen ner på en gren precis intill. Han tog sig knappt tid att samla ihop sig, det vill säga veckla ihop sina långa vingar, förrän han tog ett skutt upp på honans rygg. Hon var beredd, och däruppe i den soldränkta grantoppen skedde parningen mitt på dagen en vanlig onsdag i början av vårmånaden mars.
Det ser alltså ut att kunna bli en ny häckningssäsong för våra ”Vimmerbyörnar”. Om några dagar kommer äggen att värpas för att sedan ruvas i cirka 40 dygn. Både under denna tid och fram genom hela den svenska sommaren är havsörnarna känsliga för störningar. Låt oss hoppas att vi, när hösten så småningom infinner sig, får förmånen att kunna njuta vid anblicken av en eller kanske två ungörnar, som på breda orörliga vingar stiger allt högre och högre och högre under de vita cumulusmolnen. Då har våra förhoppningar infriats.